Tuesday, March 1, 2011

On the road

The culinary frosting on 
the cake of my adventures 


Da maste jag borja med att valkomna mig sjalv tillbaka till bloggandet, eftersom det var en himla tid sedan jag senast uppdaterade. Jag har varit pa vift i 4 manader och endast bloggat tva ynka sma ganger, fy vad jag skams. Eller na, ska jag vara helt arlig sa har det varit riktigt skont att bara inte bry sig om en enda sak ett tag. Man maste fa tillata sig sjalv att gora det da och da i livet. Jag tror det gor en gott, bade i sjalen och i kroppen. I borjan av resandet hade jag avsikten att lata min blogg bli som en res(mat)dagbok dar familj och vanner kunde folja med i mina kulinariska upplevelser runtom i Sydamerika. Tyvarr blev det bara inlaggen om Argentina, och inte mycket mer an det. Dar ser man att det blir minsann aldrig som man tankt sig. Hursomhelst sa har det varit one hell of an adventure som jag varit ute pa, och nu vill jag entusiastiskt och mer an garna dela med mig av alla mina oforglomliga kulinariska upplevelser. 

Argentina
Det hela borjade med en stek fran Pampas. En stek som med stora ord kom att revolutionera min syn pa kott, for all framtid. Det gar inte riktigt att beskriva det fantastiska med en akta argentinsk stek. Om det har med sjalva kottet att gora aller sattet de argentinska kockarna tillagar det pa, det vet jag inte. Allt jag vet ar att om man kommer som vegetarian till Argentina sa kan man sent glomma att lamna landet som sadan. Det gar liksom inte att hejda sig. Man maste bara ha kott!
























Inte nog med att Argentina erbjuder gudomligt kott, de har aven en rad andra fantastiska sma ratter som vacker ens smaklokar till liv och vander upp och ner pa ens kulinariska tillvaro. Ta bara en titt pa den har fantastiska kottempanadan, som ar en typisk "to go-ratt" i Argentina. Arvet fran Spanien framtader tydligt nar det kommer till Argentinas enorma utbud av dessa smakfyllda sma paket. Antingen kan en empanada var det vidrigaste som finns, eller sa kan det ocksa vara det mest fantastiska du nagonsin satt tanderna i. Den har frasiga kottempanadan med saftigt marinerat biffkott inuti var den basta jag at i hela Argentina. Jag skojar inte, titta bara pa den. Det har ar utomordentlig perfektion i mina ogon.
























Harnast har vi efterratten Flan, som jag fortfarande har lite svart for. Det ar liksom inte riktigt min grej att ata sotsliskig "bread pudding"-aktig kaka med ca en deciliter dulce de leche till, men ar det Argentinskt sa ar det, och da ska det provas! Aven denna ratt ar ett arv fran vara spanska conquistadorer. Den har flan(en) pa bilden nedan var nog den basta utav de tva jag hade i hela Argentina, om jag nu ska valja. Den hade bra konsistens (var inte for brodig och for vattnig) och bidrog med precis lagom sotma i kombination med dulce de lechen. Och ja, om ni undrar sa dallrar den ganska mycket nar man ror den, men manga gillar det antar jag. Flan ar inte bara en popular efterratt i Argentina, utan aven typisk i storre delen av Sydamerika.
















Sist men inte minst har vi den dar "mest populara drickan", som mer eller mindre existerar i varje lands kultur och urtida tradition. I Sverige dricker vi arligen liter av mjolk, men i Argentina har vi Yerba mate, en ortdryck som dricks varm och pa ett mycket speciellt satt. Jag sjalv tyckte valdigt mycket om hela konceptet kring yerba mate-drickandet. Samla ett gang i parken eller hemma i vardagsrummet, sla er ned bekvamt med en kopp yerba mate, och dar har ni det. Matedrickandet i sin allra basta, renaste form. Meningen ar alltsa att man fyller koppen halvvags  med Yerbaorten, och haller sedan varmt vatten over det tills koppen ar helt fylld. Ett sugror av metall anvands for att dricka maten, som jag demonsterar sa attraktivt har pa bilden nedan.
























Brasilien
Om maten i Brasilien finns det inte sa mycket att saga om. Kanske kanner jag en viss avsmak gentemot den Brasilianska gastronomin eftersom jag fick en matforgiftning till foljd utav att jag tryckt i mig en jakla Calabresakorv pa ett hostel i Paraty. Fy sager jag bara. Men ja, i det stora hela var det inte mycket som imponerade pa mig i matvag i detta land. Brasilien ar liksom Argentina aven en stor kottkultur. Dock kan ju inget, enligt mig, mata sig med det fantastiska kott jag fick smaka i Argentina. Inte ens den japanska Kobebiffen kan sla det gudomliga pampaskottet. 


Nagot jag dock tyckte var ganska exotiskt (men kanske lite overkskattat) var drickan Coco Verde, som mer eller mindre serverades vid varje gatuhorn, varenda strand och ja, "en cualquier lugar" (vilket stalle somhelst) i Brasilien. Coco Verde ar alltsa en farsk kokosnot som oppnats upp med ett litet hal pa toppen, dar ett sugror sticks ned. Man dricker den vattniga drycken och ska tydligen njuta av det har. Jag tyckte det smakade ackligt, Lovisa likasa (tror jag). Kokoskottet inuti kan man ata efter man har druckit upp kokosmjolken, dock kanns det lite smatt slajmigt och framfor allt smaklost. Na, Coco Verde var ingen stor hit for mig, men tydligen en stor framgang bland Brasiliens turister som tycker det ser lite exotiskt ut att sitta och sippa kokosmjolk ur en gron not pa stranden.

















































En annan stor del i Brasiliens matkultur ar Acaí, en slags smoothie gjord pa det blabarsliknande acaibaret, packad med antioxidanter och vitaminer. Baret vaxer pa acaipalmtradet Euterpe oleracea. Frukten sags ha manga halsosamma fordelar, sasom att forhindra hjartsjukdomar och olika former av cancer. Nar jag och Lovisa var i Rio testade vi detta endast en enda gang. Det var valdigt gott men ganska sott och extremt mattande. For ca 2-3 reais far man en stor kopp med acai. Det far bli dagens "stora maltid" om man valjer att trycka i sig en sadan har.


Att ata ur ett bananlov ute i djungeln ar nagot unikt. Man kanner sig lite nostalgiskt som Mowgli i Djungelboken, eller mera moget forklarat, som Tom Hanks i Castaway. Det gar inte riktigt att beskriva kanslan av att sitta och ata Brasiliansk tonfisk pa burk med lite black eyed peas ur ett bananlov, med havet framfor sig och djungeln bakom sig. En upplevelse jag sent kommer glomma, som jag med stor gladje vill dela med mig av har. Man "tager vad man haver", det var det jag, Lovisa och Annika gjorde nar vi campade pa stranden i Ubatuba. Vi fick helt enkelt anvanda det som fanns tillhanda runtomkring oss. Klimatsmart ocksa!

























Innan jag avslutar mitt matprat om Brasilien maste jag bara visa en bild pa en ananas som vaxer vilt i djungeln. Det var en ganska sa haftig upplevelse att passera banantrad lite har och dar och ratt som det ar stota pa en hel dros med ananasfrukter som vaxte sa har;























Peru
Peru var ett land med varierad natur och fantastiskt landskap. Maten ar ganska traditionsenlig, d.v.s. mycket av det som ats idag ats aven av inkafolket flera hundra ar sedan. I Peru stod kycklingen i centrum. Den ats garna friterat, men aven grillad och i grytor och soppor. Nagon specifik kycklingratt som jag tyckte var extra god har jag inte, daremot at jag en vanlig trakig kycklingsoppa i Cuzco som smakade sa frascht och ljuvligt, att jag nastan maste saga att den slar mammas hemmalagade version.




Befinner man sig langs kusten i Peru, t.ex. i Lima, sa ar det mycket fisk och skaldjur som galler. Olika slags kompotter med alltifran krabba, rakor, blackfisk och pilgrimsmusslor gar att hitta pa manga restaurangers menyer. Den mest kanda ratten ar ceviche som ursprungligen kommer fran Peru. Caviche ar alltsa en enkel blandning av olika skaldjur, som latits marinera i lime, salt och peppar och lite koriander. Jag at en helt fantastisk ceviche pa en restaurang nere vid piren i Lima. Jag fick betala big bucks for den, men sa vart det var!


En delikatess i Peru, som jag och Lovisa at pa julafton, var marsvin. Kottet imponerade kanske inte sa mycket pa mig. Daremot gillar jag hur de serverade denna (husdjurs)ratt. Lite retroaktigt, som vi brukade ha en stor grillad gris pa julbordet en gang i tiden. Marsvin smakar lite som en blandning mellan kofta, lader och overkokt griskott. Skinnet ska vara en delikatess, speciellt det nere vid fotterna. 
















Guatemala
Ah, Guatemala. Jag har nastan bara goda saker att saga om Guatemala. Antligen ett land som lever i overflod av riktigt fin avokado! Nar jag anlande i Guatemala City den 6:e januari 2011 visste jag direkt att jag skulle falla pladask for maten har. Majs, bonor, avokado, kyckling, kott och lite kryddor ovanpa det. Det ar Guatemalas mat, som i kombinationer med varandra blir till himmelska sma ratter. Enkla, precis som jag vill ha det.


















Forst och framst har vi majstortilla (tortilla de maiz) som utgor basfodan i Guatemala, tillsammans med bonor (frijoles). Det har enkla tunnbrodet ats inte bara i Guatemala utan aven i hela Centralamerika och delar av Sydamerika. Tortillan ar gjord pa torkade majskorn som enkelt forklarat kokat i en blandning av vatten och lime. Slutligen mals den kokta majsen ned till en sa kallad maza (massa) som man gor tortillasen av.


Tortillas de maiz kan atas pa manga olika satt, for sig sjalv eller saklart tillsammans med nagot, som en taco. Nagot jag upptackte pa matmarknaden i Antigua en av de forsta dagarna som jag var dar var en quesadillaliknande ratt gjord med majstortillas och ost. man tar en bit maza, gor det till en boll, trycker ner en rejal bit queso fresco och formar sedan tortillan till en platt quesadilla. Om jag inte misstar mig ar det har en ratt som kommer fran grannlandet El Salvador, dar den kallas pupusa. Sa har sag den ut nar den var klar, och gud sa god den var! Den serverades med farsk guacamole och tomatig salsasas.


















Nagot annat jag fastnade for var fyllda chilis, Chiles Rellenos, som man oftast at tillsammans med en majstortilla och guacamole. Har ar en bild fran matmarknaden i Antigua.


















Mmm, friterat! Det fanns overallt. Inte for att jag ar en stor fan av detta, men jag maste anda saga att friterad banan sa har som pa bilden var ganska gott anda. I lagom mangder.


























Den basta juicen jag nagonsin druckit kommer fran Gutemala. Ah, den bara slank ner latt som en platt. Nectar de Durazno ar alltsa en juice gjord pa persikor. Med en lite tjockare konsistens och precis lagom sotma far den en att kanna sig helt mysig inombords. Den vacker till liv kanslorna av hur det var att dricka valling som liten, och inte vet jag egentligen varfor. Sa kan jag helt enkelt som bast beskriva det! Har sitter vi pa en takvaning i Antigua, med utsikt over staden och vulkanerna Agua och El Fuego i bakgrunden.


Mexiko
Tacos, tacos, tacos. Det ar val det som Mexiko stoltserar med om man ska namna nagot unikt med landets matkultur. Visst har de aven andra storfavoriter som tostadan, quesadillan, flautan, chilaquilen och enchiladan, men tacon ligger mig varmast om hjartat om jag ska vara helt arlig. Oftast blev det middag i ett litet "hole in the wall"-stalle. Billigast och godast! Pa bilden nedan har vi tacos con res, alltsa tacos med biffkott.


























Mexiko ar ocksa som alla kanske redan fattar "guacamole heaven". Har fick man den basta, mest sensationella, smakrika, utomordentliga, avokadoexploderande guacamolen man kan tanka sig. Jag tror jag at guacamole varje dag, med lite krispiga tortillas de maiz och en corona ol. Inget slar den har klassiska ljuvliga kombinationen. 

























2 comments:

  1. thanks for sharing.

    ReplyDelete
  2. Jag har alltid undrat hur man tillagar marsvinet och hur det smakar!

    ReplyDelete